Som jag tidigare har skrivit om så blev min pappa Leif inte så gammal. Endast 30 år... Det innebär att jag inte hann lära känna honom. Jag var bara 1½ år när han gick bort. Däremot så har man ju hört väldigt mycket om honom så i vissa lägen känns det ändå som att jag vet vem han var. Av den informationen jag fått om honom så handlar en del om hur pass lik honom jag är. Det har dock varierat i slag under årens lopp:
- När jag var yngre fick jag ofta höra att jag var väldigt lik min far till utseendet. Det var roligt att höra. Kände mig lite stolt över det.
- I tonåren handlade det mer om vissa egenskaper. Mamma sa ofta att jag reagerade på samma sätt som pappa. När jag kände mig nedstämd, ledsen eller funderade på något så slöt jag det inom mig istället för att prata om det. Det gick liksom inte att diskutera med mig då. (Har väl bättrat mig en aning i alla fall...)
- Senare i livet började hälsan vackla. Ett flertal gånger har jag blivit inlagd på lasarettet eftersom magen krånglat mycket och mina tarmar varit inflammerade. Det började nystas mycket i det. Varför? För att pappa hade en kronisk inflammation i tarmarna- Ulcerös colit, vilket kan vara ärftligt.
- Och så nu då... Vad händer nu? Jag får Diabetes! Tack för det televerket! Eller ska jag skylla på pappa igen som fick det som 24-åring? (Ja, jag vet att det finns på mammas sida också!)
Klart mina tankar går till det här med det genetiska arvet. Ska inte klaga för jag har fått många bra saker också såklart efter både mor och far, hoppas jag i alla fall... ;-) Men det är inte så konstigt att jag tänker ofta på pappa... som jag aldrig hann lära känna...
Far och Dotter
Åh vad fint Åsa! Men du glömde att ta upp att du också fått de konstnärliga ådrorna! (Och televerket är det ingen mening att tacka något för. Jag tror de har gått i konkurs.)/Mona
SvaraRadera