Ska man skratta eller gråta...?

Gissa vad?
Jag har varit hos farbror doktorn idag igen! Höhö...

Idag blev det en titt på mina fula utslag på benen och min knöliga handled.
Nu har jag, vad jag hoppas stämmer, fått svar på mina frågor och vad det är jag är allergisk mot. Jag har undrat länge... Svaret blev typ: Du är allergisk mot dig själv! :-O
Sammanfattningsvis kan man säga att min kropp håller på att begå självmord utan att min hjärna bestämt det! ;-) Först har jag en autoimmun sjukdom: Diabetes. Kroppen bryter själv ner de celler som producerar insulin. Konstigt. Sen har jag då fått veta att jag har en väldigt känslig hud, en "skrivhud" eller som det heter lite finare, "dermografism". Jag får allergisk reaktion av att riva eller ta hårt på huden. Ju mer jag kliar desto mer utslag och blåsliknande knottror blir det. Skrivhud heter det för att det blir tydliga märken om man rispar eller skriver på huden med nageln. För att göra det lite drägligare har jag fått antihistaminer (allergimedicin) som dämpar klådan.
De stora röda utslagen jag har på flera ställen på benen och handleden är en annan skum grej. Det är jästsvamp (åååh vad jag äcklas av detta ordet!) som liksom grott och inflammerat huden. Det kan helt enkelt komma av att jag just har diabetes, att min kropp och kroppsvätskor är söta. Om jag tex svettas så blir det socker på min hud där dessa svampar (usch...) älskar att ploppa upp. (Tack och lov inte på så många ställen än!) Detta ska nu behandlas med nån salva. Märkena kan ta upp till ett år att försvinna.

Pratade med mamma idag och hon fick mig att tänka igen på det här med insulinpump. Om det är så att mitt blodsocker håller sig i en jämnare nivå och inte sticker iväg som det gjort så kanske även mina utslag blir bättre? Då är jag ju liksom inte så "söt" i blodet och svettet. Kanske är en tanke att smälta och ta upp med diabetesläkaren?

Knölarna på handleden är ingen mer eller mindre än ökad bindväv. Det kommer förmodligen aldrig att försvinna. Har tidigare skrivit om min rygg och skuldra där bindväven ökat och gjort mig stel. (Ännu en följdgrej av diabetes som jag trodde låg långt framåt i tiden...)

Kort och gott: Det är inte mycket med mig nu för tiden... Men det går antagligen inte att gräva ner sig för detta. Jag kan ju liksom inte hjälpa det. Jag får ta de hjälpmedel som finns och hoppas att det kommer bli drägligare. Acceptera: Jag är lite annorlunda! ;-)

Hepp! :-)